(04.04.2019) Dear head…

Jag kommer skriva det här i vilket språk som helst. Den enda anledningen varför jag skriva det här er ju att jag behöver ordna några grejer i mitt huvudet. Jag ber om ursäkt för att typ ingen kommer kunna förstå det här, men nu är det så att jag skriva för mig själv (och bara för mig själv) och av nån anledning hjälper det att inte skriva på tyska, eftersom… jag vet faktiskt inte, men på tyska låter allt so jävligt dramatiskt och svåråtkomligt (det är antagligen fel ordet men ändå).

Jag mår inte bra, det kan man väl säga helt rakt ut, och det går mig på nerverna!

Mitt huvud är lite funky ibland och när nånting har hänt som jag antingen kan inte eller vill inte hantera just nu, där öppna jag den stora skåpet längst bak i mit huvud, tar ut en ny låda och kastar allt in där som just nu får mig att inte mår bra och sen får den försvinna nånstans i skåpet igen och jag vill helst inte ens tänka på att den faktsikt existerar.

Sen tar det några dagar och vanligtvis har huvudverken försvunnit, ontet i kroppen blir mindre och mindre med varje dag som passerar och efter max en vecka är jag tillbaka till min gamla själv.

Men ibland är det tyvärr inte så att man kan bara öppna en låda, kastar allt som tynger och trycker in där och sen låser skåpets dörr igen. Att kunna göra det förutsätta att man åtminstone har en viss aning vad det egentligen är, som får dig att mår dåligt.

Precis nu är det så att min „viss aning“ (eller känsla eller vad som helst man vill kalla det för) är inte tillräckligt stor, bra, tydligt, belysande blablabla för att kunna gripa den och faktiskt kasta den i en låda. Det går inte. Jag kan inte.

Och nu är det så att jag får sitta här och titta på hur min kropp ger upp och det känns som att jag är helt maktlös. Det är min kropp, min hjärna, min allt, men de lyssna inte på mig längre och nu gäller det bara att inte får panik, eftersom om man får panik ovanpå, då blir det ju ännu värre.

Precis nu kan jag inte göra mycket förutom ligga i min säng och sova, eftersom om jag försöker att stå upp (eller faktiskt bara göra nånting annat än att vara i horizontalt läge), då känns det som att jag kommer svimma. Varje ben i min kropp gör ont, varje muskel är helt spänd och min mage har det svårt att behålla maten i sig.

Sammanfattningsvis: Inte jättekul.

Efter tisdag, där min kära lärare bogserade mig till skolans skuksköterska och efter jag hade pratat med henne in mer än en timme, kommer jag göra precis vad hon sa: Stanna hemma, fokusera på att må bra igen och sen på att reda ut och tar hand om mitt huvud.

Det känns inte speciellt bra och jag hatar det att ligga i min säng och känna mig som att jag bara hitta på ursäkter för att inte behöver göra grejer… men problemet är ju att det finns ingenting jag verkligen behöver göra och därför finns det ingen anledning att blir stressad över det eller hatar sig själv eller något.

Ändå, mitt huvud är fortfarande mitt huvud och det är som det är och det betyder att jag – undermedveten – hitta på sett och anledningar för att bli stressad och fml men det måste sluta.

Ibland kan jag vara rädd för allt och lite till och ibland känns det som att jag kan klara vad som helst. Ibland kan jag säga till mig själv „Men det här går ju ganska bra, bra jobbat Jenna“ och ibland kan jag inte få den lilla rösten längst bak i mitt huvud som säga „Men kollar på de andra, de klarar sig så betydligt mycket bättre än du“ att tystna. Men vad som händer, kunskapen att allt är bara i mitt huvud finns där och det är förbannelse och välsignelse samtidigt.

Det är ju bra när man är medveten om „Okej, orsaken till allt det här finns nånstans i ditt huvud“, men samtidigt betyder det ju också att man själv är den enda som kan göra nånting åt det, ock det är inte så bra.

Då hjälper det inte att byta land, byta medmänniskor, byta vad som helst, eftersom det underliggande problemet stanna kvar och man tar med sig det var som helst man går.

Nu får jag ligga här och tar hand om mig själv och jag kommer göra det, det vet jag. Livet är inte lika hemskt som jag trodde att det var och ibland, bara ibland, är det väl besväret värd.

Bis dann und wann, Jenna

Autor: jenthehitchhiker

Hi, ich bin Jenna, 17 Jahre alt und habe nicht halb so viel Ahnung vom Leben, wie ichs gerne hätte. Außerdem ist hier ein schwedischer Zungenbrecher: "Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjösjuka sjömän på skeppet "Shanghai"."

Kommentar verfassen

Trage deine Daten unten ein oder klicke ein Icon um dich einzuloggen:

WordPress.com-Logo

Du kommentierst mit Deinem WordPress.com-Konto. Abmelden /  Ändern )

Google Foto

Du kommentierst mit Deinem Google-Konto. Abmelden /  Ändern )

Twitter-Bild

Du kommentierst mit Deinem Twitter-Konto. Abmelden /  Ändern )

Facebook-Foto

Du kommentierst mit Deinem Facebook-Konto. Abmelden /  Ändern )

Verbinde mit %s